Intimitet.

Det intima med sex skrämmer mig. Det intima med att låta Hans fingrar smeka min nacke är en känsla som lämnar mig fullkomligt blottad. Jag vill bara krypa in i mitt inre, samtidigt som min kropp skriker efter beröringen.
Jag vill så gärna kunna slappna av helt och bara njuta av stunden, men tanken på fullkomlig och överväldigande intimitet får mitt inre att låsa sig. Allt fastnar, varenda svaghet jag har bubblar upp till ytan när jag ligger naken inför Hans blickar.
Varje komplex, varje motsträvig känsla går i konflikt med vad jag vill. Jag vill älska, jag vill ha sex, jag vill kunna "knulla" (ursäkta ordvalet) Jag vill kunna blotta mina önskningar, min vilja, mina begär utan att känna skam.
Jag vill kunna tala om sex, men istället förvandlas min röst till viskningar. Min vilja och mina förändringar förvandlas till tomma ord i takt med att Han skalar av mig mina kläder.

Jag skjuter upp känslan av att vara utlämnad till senare, jag tar itu med den när jag vaknat bredvid Honom. Hjärnan maler på hela dagen efter. Alla nyanserna av intimitet gräver sig in, alla dofter, smaker. Känslan av hud mot hud. Minnena av njutningen lämnar mig utan talförmåga.

Jag försöker förstå att det inte finns en skam, att njutning inte är fel, att det intima av att dela sin kropp är av godo. Men ibland lämnar det mig tom, meningslös. Hur ska man kunna förändras när hela ens inre går i krig av det?