Jag lyssnar på Hendrix och drömmer mig bort en stund.
Så fort jag sluter mina ögon ser jag Honom, med gitarren.
Som smeker strängarna med sån intensitet att ljudet glider rakt in i mig.
Han med musikerns beröring, som med övning skulle kunna smeka mig lika skickligt som han smeker sin gitarr.
Som skulle kunna spela mig som ett instrument.
Han som skulle kunna få mig att stöna fram hans namn.
Jag blir våt av att tänka på det och borde stänga musiken.
Istället hänger jag mig själv åt fantasierna och de tunga riffen en stund till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar