Jag balanserar så nära lågan att jag förr eller senare kommer att bränna mig. Jag tappar kontrollen av passionen, av åtrån, av modet. Det är berusande, upplyftande, förtärande.
Jag börjar se världen annorlunda, känner musiken annorlunda. Målar annorlunda, varje penseldrag på duken känns som en smekning av min hud, rytmen i musiken känns som min egen puls. Alla mina sinnen är på helspänn, jag njuter av det.
Jag drack i lördags, det skulle jag inte ha gjort. Mina sinnen gick överstyr, varenda känsla var så stor att hela jag bultade av intrycken. Där var en man som jag sett, en främling. Men ändå inte främmande. Hans händer var plötsligt på min rumpa, hårt. Jag kände att min puls plötsligt stannade till. Hans läppar var 2 millimeter från mitt öra: Det där gillar du...
Jag kysste honom, hårt, intensivt. Jag gick min väg.
Åtrån rusade så snabbt igenom min kropp att det brusade i mina öron. Felplacerad åtrå, felaktiverade begär. Jag ville...
Men inte där, inte med honom, jag var bara fylld av en sexuell längtan, av begär som han möjligen inte kunde stilla.
Jag balanserar alldeles för nära lågan, jag håller på att tappa den sista biten kontroll.
Kommer jag att kunna leva så? Kommer jag att känna igen mitt eget ansikte?
Jag kommer att bränna mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar