Funderingar.

Är mina gråzoner värda den utforskning jag ger dem? Kommer detta att frambringa någon sorts förändring av den jag är? Eller är det i slutändan bara ett slöseri av tid jag kunde spenderat bättre på andra saker?
Ibland undrar jag om detta introverta sökande efter sexuell frigörelse bara är ett självbedrägeri. Jag kanske inte är en sensuell och passionerad människa, jag kanske är menad att vara kall.
Det är kanske den jag är? Det är kanske meningen att jag ska måla ut mina passioner, skriva ut dem, drömma om dem.

Men det kanske inte är meningen att jag ska leva ut dem?

Jag har så svårt att uppbåda den intensitet som krävs för att orka fortsätta mitt sökande när tvivel hela tiden kommer sättande.
Bekvämlighet är en annan faktor, det är lätt och väldigt bekvämt att stanna i min inrutade tillvaro, där passion, sexualitet och lystnad är känslor som ska stoppas undan. På sin höjd så kommer det fram i passiv-aggressiva målningar och dikter. Kanske har jag förlorat greppet om den delen av mig, kanske har inte jag den sexuella drivkraften? Jag kanske är hämmad av naturen och menad att vara så...

Men ibland så tvivlar jag på andra hållet. Om jag inte vore en passionerad varelse skulle jag då självmant utsätta mig för kyssar som jag vet får mig att tappa fattningen? Skulle jag självmant söka beröring från händer och läppar som ger mig gåshud? Skulle jag ge mig i kast med en man som får mig att tappa de flesta av mina hämningar om så bara för en stund?

Det känns som om jag lever dubbla liv, som om jag är en delad person. Det känns som om jag är en vandrande motsägelse: Hämmad-frigjord, het-kall, passionerad-ointresserad, villig-ovillig, modig-Förbaskat rädd. Jag är så rädd, och så feg. Jag är så feg, att jag knappt vågar utforska min egen sexualitet. För det jag finner kanske inte är något jag kan stå ut med.