Att lära.

Han ber mig guida, och lära ut.
Att visa och berätta.

Han vill veta hur han ska smeka mig, kyssa mig och slicka mig.
Han vill att jag förklarar hur han ska röra sina händer för att det ska kännas bra.
Hur han ska slå för att det ska svida utan att skada.
Han ber mig vara läromästarinna i min egen njutning.
Att sätta ord på allt.
Och det är svårt.
Det faller sig inte så naturligt för mig som man kan tro.

Jag rodnar, tappar tråden och tystnar.
Jag kan locka en man ner i min säng med blickar och insinuationer men jag kan inte utan skam berätta vad jag vill att de gör.
Jag styr bättre i tystnad än med ord.

Nu måste jag kliva ur min bekvämlighet och falla fritt.
Det är generande, lockande, skrämmande och lärorikt.

Lockelse.

Jag hänger mig åt förförelse.
Lockar med mina ord.
Leder män på irrvägar med viskningar och underförstådda löften om synd.
Jag smickrar och smeker.
Låter mina fingrar måla känslor på huden.
Låter mina ord vara både sköld och svärd i kriget om sexuell njutning.
Likt sirenerna drar jag dig i fördärv och förstörelse.
Jag rider dig likt en mara till du vaknar svettig på andra sidan exstas.
Jag drar dig till förgörelse och du kommer att njuta av varje ord, varje beröring, varje sekund.

Varje gång.

Varje gång jag rider min älskare kommer jag.
Det bygger upp ett tryck inombords som svämmar över alla dammar,
Det briserar snabbt och bara flödar ut.

Jag blir lika förvånad varje gång.
Spärrar upp ögonen för en sekund för att sedan försvinna bakom ögonlocken och gömma mig i känslan.
När jag öppnar ögonen möter jag hans blåa ögon och svarta ögonfransar.

Jag ser mina fingrar mot det svarta på hans bröstkorg.
Jag ser honom, blek, mjuk.
Skön.

Jag fortsätter rida honom varje gång.
Tills min kropp kollapsar av trötthet.
Tills han kommer.
Tills vi båda är nöjda.

Tystnad.

Det har varit ett års tystnad.
Ett år med lusten på sparlåga.
Ett år utan drömmar, fantasier och upplevelser.

Jag har vaknat nu.
Drömmer återigen om naken hud, svett och smärta.
Fantiserar om masker och hårda snärtar.
Om rodnad och blåmärken.
Men jag tycks få gå utan.
För min älskare är snäll.
Submissiv.

Han vill att jag greppar hans strupe och viskar order med hård röst.
Han vill känna mina händer kring sina handleder och mina tänder mot sin hals.
Han vill domineras och jag gör så gott jag kan,
men innerst inne drömmer jag fortfarande om brännande heta slag och beordrande blickar.

Brinner.

Jag förlorar mig själv i minnet av hur mjuk din hud är, hur dina annars ljusa ögon mörknar och brinner när mina fingrar leker med din kropp.
Hur din röst blir tung och din andhämtning tyngre när min tunga smeker din kropp.

Jag förlorar mig själv i tanken på hur fast din mun är när den sakta kysser min kropp, hur behärskad din hunger är.
Hur din yta förblir lugn när min kropp försätts i storm.

Jag brinner, jag kan inte vänta, jag kan inte gå sakta fram när jag vet hur det känns att röra dig, smaka dig, andas in dig.

och du tar det med ett stort lugn.

Ingen morgondag.

Förför mig.
Ta tag i mig, kyss mig nacken.
Låt mig känna dina varma läppar mot min hud.
Ge mig rysningar nerför ryggraden och kittla mina sinnen.
Låt dina fingrar vila mot min höft.
Se mig djupt i ögonen och ge mig tysta löften.
Rör mig varsamt och låt mig hänge mig själv sakta.
Låt mig inte stressa, reta mig.

Kyss mig som om det inte fanns en morgondag att ta hänsyn till.

Musik.

Jag lyssnar på Hendrix och drömmer mig bort en stund.
Så fort jag sluter mina ögon ser jag Honom, med gitarren.
Som smeker strängarna med sån intensitet att ljudet glider rakt in i mig.
Han med musikerns beröring, som med övning skulle kunna smeka mig lika skickligt som han smeker sin gitarr.
Som skulle kunna spela mig som ett instrument.
Han som skulle kunna få mig att stöna fram hans namn.

Jag blir våt av att tänka på det och borde stänga musiken.
Istället hänger jag mig själv åt fantasierna och de tunga riffen en stund till.