Kyssen.

Luften blev tätare när du kom fram. 

Mina knän blev svaga och du log osäkert på det där viset som bara de som inte vet hur snygga de är ler.
De hade sagt att jag skulle behandla dig som en i gänget direkt. Så jag gjorde vad jag alltid gör. 

Jag flög upp från gräset och kramade dig.
”Hej. T heter jag! Välkommen till gänget du alltid varit i.”
Du rodnade. Kramade tillbaka.
Luften blev bara tjockare, alla andra försvann och allt jag kände var din blick och cidern som börjat surra i bakhuvudet.
Musiken dånade och solen värmde men allt jag kunde tänka på var;
Om jag inte får honom åtminstone för en stund, för en kyss, för en natt så dör jag.
När vi stod i gräset framför scenen med Danko Jones vrålande om sex, öl och vilda nätter fick du ett vargaflin på dina läppar och plötsligt var din mun mot min och jag hörde hur du morrade.
Mitt hjärta stannade och det fanns inga tankar på vad som väntade hemma. Det fanns inga tankar på Vem som väntade hemma.

Det blev aldrig mer än några skyldiga kyssar i ett publikhav. Men vilka kyssar!
Intensiva, hårda kyssar.
Med din ena hand innanför min tröja på min rygg och den andra om min nacke.
Din tunga som virvlade mot min, din varma andedräkt.
Din skäggstubb och dina mjuka läppar.
Jag hade inte kunnat gå min väg även om jag velat.
Mina fötter hade inte burit mig och mina ben hade lett mig tillbaka till dina läppar.
Till din smak och din intensitet.