Jag hatar att det låser sig, att hans smekningar tar mig till gränsen men just nu tycks de inte kunna knuffa mig den sista millimetern.
Den där millimetern som faktiskt betyder befrielse.
Den där knuffen som skickar mig ut i saligheten.
Tro mig, jag njuter i fulla drag av det han gör, men min hjärna har låst sig.
Den vägrar släppa kontrollen, den låter mig balansera mellan extas och plågsam väntan.
Och trots att jag absolut inte borde tänka på det, för att desto mer jag tänker på det desto svårare blir det att släppa.
Men det är så svårt att slappna av, så svårt att låta någon annan ha kontroll över min kropp. För när han smeker mig med min höft låst så är det inte jag som bestämmer. Det är han som bestämmer när, var och hur och det enda jag kan göra är att följa med.
Jag gillar det kravlösa i sexet med honom, det är bara jag som ställer krav på mig själv. Inga krav från honom eller på honom.
Bara jag.
Vilket leder mig tillbaka till syftet med min blogg.
Det innebär ju att allt jobb jag lagt ner på mig själv egentligen inte gjort någon som helst skillnad när det gäller mina sexuella förmågor.
Jag har öppnat mig, skrivit ut mina fantasier och upplevelser men när han väl ligger hos mig med sina fingrar mot min hud, så kan jag inte uttrycka mina önskningar alls.
Jag blir passiv till gränsen av självdestruktion, utan att jag vill vara det. Modet saknas, och därför får jag balansera mellan förlösning från den plågsamma njutningen och att somna frustrerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar